Agonies

Vi bråkade. Hon skrek, och jag hade inte tillräckligt med ork för att vara perfekt längre. Jag släppte alla mina hämningar och gav tillbaka - jag släppte ut allt jag hade inom mig. Alla mina tankar som flugit fram under tiden vi bråkat, hur sur jag var och att jag inte var okej med hennes beteende den kvällen.

I efterhand ångrar jag att jag gjorde så. Om jag bara hade kunnat hålla kontrollen lite bättre. Om jag bara hade kunnat behärska mig och släppa ut min ilska någon annanstans. Då hade det inte hänt. Hon hade inte fått en blackout - hon hade mått bättre.

Ett bråk är ett bråk i förhållanden, ett bråk behövs en gång i bland för att visa att man fortfarande har passionen kvar. Att man bryr  sig. Försoningen efteråt känns bra, man får saker sagda och man går vidare efteråt. Starkare än innan.

I Sofies och mitt förhållande ser det lite annorlunda ut. Vi bråkar - men jag håller tillbaka. Skulle jag ta i med full kraft och bråka tillbaka så är risken överhängande att Sofie råkar ut för en blackout. När detta inträffar försvinner den riktiga Sofie och hon övergår oftast till en apatisk individ som varken pratar, kommunicerar eller visar känslor.

Det finns två varianter av Sofie som framträder under en blackout.

Den kalla
Den kalla Sofie är en Sofie som inte går att få kontakt med. Hon sitter eller ligger helt still, hon gråter inte, hon säger inget och hon reagerar inte på vad man säger. I alla fall inte så man märker det. Istället ligger hon där med ögonen öppna tills hennes riktiga jag vaknar till liv igen. Ofta har hon då glömt vad som triggade igång hennes blackout från första början. Ofta vill hon inte ens minnas varför.

Den nedstämda men aktiva
Den aktiva och nedstämda Sofie är en litet mer aktiv tjej, man kan prata med henne och hon tar beslut som precis innan. Hon är lite mer tillbakadragen - vilket man lätt misstar för att vara efterskalven från ett vanligt bråk. Helt plötsligt vaknar hon upp som vanligt igen och har ingen aning om att hon ens haft en blackout - förrän hålen i minnet uppdagas lite senare på dagen eller kvällen.

Efter ett tag lär man sig att undvika bråk under vissa situationer, ibland får man hålla med henne och gå på hennes linje även om man inte håller med. Ibland får man ge varandra en kram och gå vidare. Oftast så löser sig allting utan att det ska behöva gå så långt som till en blackout. Men ibland så händer det, ibland får hon en blackout - och att stå, sitta eller ligga där bredvid när det händer är plågsamt och man önskar att man kunde byta plats med henne. Man hatar sig själv för att ha gjort så här mot henne, man minns tillbaka och funderar på vad man kunde gjort annorlunda. Man svär för sig själv och önskar att man vore perfekt.

Perfekt hela tiden. Varje dag. Vid varje bråk. Vid alla tillfällen. Vilket önsketänkande.