Kapitel tio: Long time no see
Det var länge sedan jag skrev nu. Av olika skäl. Jag ska inte skriva lika mycket längre. Inte varje dag som innan i alla fall. Kanske inte alls. Jag vet inte längre.
Vad har hänt sen sist? Sofie och jag har flyttat in i en trea. Det börjar bli mysigt nu, trots att vi inte har kunnat köpa alla möbler vi vill ha ännu. Men det är på väg. Sofie vet hur man inreder. Vårt vardagsrum blir bättre än jag kunde förvänta mig - det känns som hemma. En känsla varken jag, och speciellt inte Sofie har känt på hur länge som helst.
Vi har en ny säng. Nya madrasser, ny sängstomme. Vi har skaffat Sofie ett riktigt skrivbord, där hon kan sitta vid sin dator utan att känna att hon sitter på ett köksbord. Det är skönt, för både henne och mig. Nu sitter vi i samma rum, vårt kontor, när vi sitter vid datorn. Schysst som sören.
Till Sofie då - om det är någon som är med från den förra omgången inlägg så har precis ingenting hänt sen sist. Zipp. Nada. Åtminstone inte i utredningen kring om det är aspbergers eller inte hon har. Den smygstartade för ett tag sedan då hon fick scanna sin hjärna för att se om hennes blackouts kan vara associerade med en fysisk sjukdom eller inte.
Hennes blodprover var normala, och hjärn-scannen har vi inte fått resultatet på ännu.
Vi har det bra - det tycker jag åtminstone, det är sjukt mysigt här. Jag älskar henne. Hon älskar mig. Men ibland händer det saker som inte borde hända. Igår kväll var en sådan. Hon väckte mig när jag låg och sov, mer minns jag inte fram tills händelsen jag minns. Hon sa att hon hittat en lägenhet. Och att hon vill flytta här ifrån.
Jag fick ångest. Jag ville dö. Jag ville försvinna. Men jag var för trött för att ge henne en riktig reaktion. Jag tror att det slutade med att vi kom överrens om att diskutera det idag, innan jag somnade. Vi har inte diskuterat det.
Jag är uppgiven. Ledsen. Jag känner mitt JÄVLA röksug. Jag vill räcka till. Jag vill vara den pojkvän Sofie förtjänar. Jag vill vara den pojkvän som får henne till att aldrig tvivla. Att aldrig vilja lämna mig. Att valet alltid ska vara självklart. Jag vill inte att hon stannar av medlidande till mig. Jag tror att hon gör det. Åtminstone ibland. Jag är osäker. Fan.
Vad har hänt sen sist? Sofie och jag har flyttat in i en trea. Det börjar bli mysigt nu, trots att vi inte har kunnat köpa alla möbler vi vill ha ännu. Men det är på väg. Sofie vet hur man inreder. Vårt vardagsrum blir bättre än jag kunde förvänta mig - det känns som hemma. En känsla varken jag, och speciellt inte Sofie har känt på hur länge som helst.
Vi har en ny säng. Nya madrasser, ny sängstomme. Vi har skaffat Sofie ett riktigt skrivbord, där hon kan sitta vid sin dator utan att känna att hon sitter på ett köksbord. Det är skönt, för både henne och mig. Nu sitter vi i samma rum, vårt kontor, när vi sitter vid datorn. Schysst som sören.
Till Sofie då - om det är någon som är med från den förra omgången inlägg så har precis ingenting hänt sen sist. Zipp. Nada. Åtminstone inte i utredningen kring om det är aspbergers eller inte hon har. Den smygstartade för ett tag sedan då hon fick scanna sin hjärna för att se om hennes blackouts kan vara associerade med en fysisk sjukdom eller inte.
Hennes blodprover var normala, och hjärn-scannen har vi inte fått resultatet på ännu.
Vi har det bra - det tycker jag åtminstone, det är sjukt mysigt här. Jag älskar henne. Hon älskar mig. Men ibland händer det saker som inte borde hända. Igår kväll var en sådan. Hon väckte mig när jag låg och sov, mer minns jag inte fram tills händelsen jag minns. Hon sa att hon hittat en lägenhet. Och att hon vill flytta här ifrån.
Jag fick ångest. Jag ville dö. Jag ville försvinna. Men jag var för trött för att ge henne en riktig reaktion. Jag tror att det slutade med att vi kom överrens om att diskutera det idag, innan jag somnade. Vi har inte diskuterat det.
Jag är uppgiven. Ledsen. Jag känner mitt JÄVLA röksug. Jag vill räcka till. Jag vill vara den pojkvän Sofie förtjänar. Jag vill vara den pojkvän som får henne till att aldrig tvivla. Att aldrig vilja lämna mig. Att valet alltid ska vara självklart. Jag vill inte att hon stannar av medlidande till mig. Jag tror att hon gör det. Åtminstone ibland. Jag är osäker. Fan.
Kommentarer
Trackback
