Agonies

Sofie och jag har ett ganska vanligt förhållande trots omständigheterna. Vi har våra interna skämt (jag ska nog inte ens försöka förklara vad floden är för någonting...). Vi är så där jobbigt inne i varandra att vi ofta pratar och säger saker i munnen på varandra. Även när vi inte pratar om någonting relaterat till det vi tänkt säga från första början.

Kärlek är fint. Det är de små detaljerna i förhållandet som får en att inse det. Det är de små gesterna ens flickvän gör som får en att stanna, att älska att fortsätta leva. Jag kommer aldrig glömma dagen då jag mådde riktigt dåligt. Jag hade ångest och egna problem att tampas med. Trots alla Sofies problem fokuserade hon då på mig. Hon ville få mig att må bra.

Hon bad mig gå ut och köpa godis. När jag kom tillbaka var det halvsläckt i lägenheten och en mysklädd flickvän stod och tog emot mig en bit ifrån dörröppningen. Efter att hon fattat tag om min hand och gick in med mig i vardagsrummet möttes jag av en doft. De två doftljusen vi köpte på ÖB var tända bredvid TVn. Resten av kvällen spenderade vi framför TVn där vi tittade på serier, åt godis och mös i varandras famnar.

Det är otroligt hur hon kan vända mitt humör bara hon vill. Det visar att hon älskar mig. Och det gör mig glad, för allt detta behöver jag ibland. Allt jag behöver för att klara av dagarna som går finns precis framför ögonen på mig - varje dag. Och det är det som får mig att kämpa för att hon ska få känna detsamma. Vi är båda värda det.