Agonies

Fobier, det har en del av oss. Personligen är jag fruktansvärt rädd för getingar och humlor. Sommaren för mig spenderar jag gärna inomhus, om jag själv hade fått välja.

Sofie däremot, hon har inte en, hon har massvis med fobier. Vissa kommer till under tiden, vissa byggs på men de flesta sitter kvar där inom henne. Vi kan ju nämna ett par:

1) Vatten (Aquaphobia)
Sedan barnsben har Sofie inte badat. Hon klarar inte av att duscha tillsammans med mig i duschen, då kommer vatten skvättas över hennes ansikte och panikkänslorna slår igång. Det blir inte mycket bad helt enkelt (inte mig någonting emot!)

2) Fåglar (Ornithophobia)
Fåglar. Man kan gå förbi fåglar, men hon trycker om min hand extra hårt och hon viskar för sig själv och ber fåglarna att sitta stilla. De är nämligen snälla när de sitter helt stilla och inte rör sig nämnvärt. Jag kan ju inte säga att detta blir bättre av att himlen täcks av kråkor en gång ibland - bokstavligen talat. Det är så att jag blir förvånad så många fåglar är det här omkring.

3) Döda saker (främst djur, tror jag) (Necrophobia)
Djur, döda växter och såklart människor. Skulle jag svimma av eller stå inför en livshotande situation skulle Sofie inte kunna hjälpa mig. Hon skulle nog springa där ifrån och försöka få tag i någon som kan hjälpa, och ringa efter ambulans.

För någon vecka sedan var det en hanmygga inne i lägenheten. Hon bad mig att döda den, så jag tog lite papper och krossade den. Efter det såg hon till att jag noga spolade ner den. Efter det var jag tvungen att tvätta händerna innan jag fick komma i närheten av henne igen.

Jag fick ta tag i ett humle-problem i lägenheten för inte så länge sedan också. Jag är ju själv rädd för dom, så jag såg till att släppa en tung tidning på den ovanifrån så den krossades - efter det var det svårt för Sofie att gå på området då hon inte visste om (rester av?) humlan låg kvar eller inte.

4) Handikappade personer (?)
Oj, det här är också problematiskt. Sofie får panik väldigt ofta när vi är ute på dagtid. En gång när hon äntligen lyckats ta sig ut, går vi till ICA bara 100m här ifrån och ska handla. Väl där, så kommer det in en person med rullator, en person är ganska lätt att undvika, det är bara att gå mot motsatt håll. Men sen kom en annan handikappad person in, vilket då genast blir mycket svårare att hantera.

Personen med rullator var snabb också, kan jag berätta. Vi fick ha snabb takt i affären för att försöka undvika personen så gott det gick, men på grund av att hon var så kvick i benen blev det omöjligt och Sofie kände sig bara mer och mer förföljd av personen vilket gjorde det hela värre. Jisses, det är hemskt att se hennes min och hur hon reagerar. Detta måste vi jobba på framöver när vi vet hur vi ska jobba på det.

5) Cyklar (Cyclophobia)
6) Trånga utrymmen (Claustrophobia)

Och så vidare och så vidare. Det är väldigt många fobier, och många av dessa berör utelivet och socialisering utomhus och bland personer man aldrig träffat innan. Det förhindrar Sofie från att träffa nya intressanta människor - någonting som jag tror att hon hade mått bra av. Istället får vi fokusera lite på att hon får hjälpen hon behöver så kanske dessa försvinner på köpet?

Inatt var ovanlig. Sofie har drömt mardrömmar den senaste tiden. De flesta jag hört om har handlat om hennes fobier som utmanat henne i drömmarna. I går kväll somnade Sofie ifrån mig när hon var arg på mig. Jag vet inte om hon hade en blackout då eller inte, men hela kvällen var helt fram och tillbaka.

Första gången jag väckte henne var när hon hade en mardröm, hon låg och gjorde besvärande ljud och rörde sig stressigt i sängen. Jag tänkte stryka henne över pannan (hon älskar det) för att lugna ner henne lite. Men så fort jag nuddade hennes panna så vaknade hon. Hon kippade efter andan och hade panik. Hon hade drömt om att hon blev knivhuggen i pannan, berättade hon.

Vi låg och pratade lite i sängen, tills hon somnade igen. Jag påminde henne om en sak hon hade sagt dagen innan. Hon blev skitsur, tittade på mig med en arg blick och förnekade helt och hållet att hon hade sagt det. Hon var seriös. Hon kom inte ihåg det. Vid den här tidpunkten hade jag två tankar i mitt huvud:

1) Antingen har hon en blackout nu
eller
2) En blackout igår när hon sa det

Oavsett, efter ett tag så somnade hon igen. Hon vaknade åter igen av en mardröm. Skräckslagen och ville inte berätta vad hon hade drömt om. Åter igen låg vi och pratade lite, hon sa att mitt skägg sticktes när jag låg med hakan mot hennes axel. Precis som jag brukar göra så går jag då och rakar mig, oavsett vad klockan är.

När jag kommer tillbaka från badrummet så frågar Sofie vad jag gjorde.
- Jag sa ju att jag skulle raka mig?
- Va, nej?
- Jo? Vi låg i sängen, du tyckte att jag var sticksig så jag gick och rakade mig precis som jag brukar?
- Men NEJ?!

Och sådär höll det på ett tag. Jag blev jätteorolig för att hon skulle börja tappa minnet mer ofta, men jag lät oss åter igen somna om. Sofie vaknade åter igen av en mardröm och hon ville inte längre ligga kvar i sängen vi låg i. Så jag tog initiativet till att gå och lägga oss i den mindre sängen i ett av de andra rummen - vilket vi gjorde.

Både Sofie och jag somnade om ganska snabbt där vi låg, i en 90-säng. Vi höll om varandra.

Sista stoppet för kvällen blev klockan 4, då kommer Sofie in i rummet och frågar varför jag ligger i den sängen. Hon hade alltså vaknat upp och gått iväg till vårt sovrum igen, för att sedan vakna där ifrån och upptäcka att jag inte låg bredvid henne.

Jag måste erkänna att en sådan här konstig kväll har jag aldrig varit med om - jag kunde nästan tro att hon lurade mig där ett tag och skulle börja asgarva och skratta åt att jag gick på det hela. Men det hände aldrig. Sofie vill inte prata om sådana här händelser i efterhand - jag undrar vad som var den utlösande faktorn. Var det jag? Var det drömmarna? Var det en kombination?

Idag betalade vi räkningar, jag fick nämligen min första riktiga lön i måndags. Det känns skönt att ha 7000 kronor över den här månaden - speciellt med tanke på flytt och sådant.

Att inreda ett hem med Sofie - jag kan inte tänka mig någonting mer utmanande. En utmaning jag gärna undviker om jag ska vara ärlig. Jag har gått igenom lite med Sofie hur hon vill att det ska vara i lägenheten. Det mesta av det låter skitbra, så hon kan få ta de flesta beslut som berör henne mer än mig. För mig är det viktigt att hon ska kunna känna sig hemma i lägenheten, hon måste kunna sitta i vardagsrummet utan att ha ångest över att saker ser ut på ett sätt hon inte kan acceptera.

Allt ska vara symmetriskt. Jag fungerar inte så. Jag tänker inte så. Så här vill hon ha vardagsrummet:

Soffan ska vara fyrkantig, inga puffar eller konstiga saker som sticker ut. Soffbordet ska vara fyrkantigt och ska stå på exakt position relaterat till soffan. TV-bänken ska också vara fyrkantig och placerat efter både soffan och soffbordet. Allt i svart (eller mörk nyans), eller vitt. Väldigt simpelt förklarat.

Det kanske inte låter så farligt? Men bakom allt det där har Sofie en ganska lång tankeprocess. Hon hatar saker som inte är symmetriska. Hon hatar cirklar, runda föremål och sådana saker. Jag tror att det är för att hon inte kan slutföra ett mönster i cirklar - men jag förstår det nog inte fullt ut om jag ska vara ärlig, och kommer nog inte att göra på ett tag heller.

Med tanke på symmetrin i allting blir det alltså omöjligt att ha ett soffbord som är runt t.ex. Får nog tacka de högre makterna för att det inte är tvärt om, hah!

För att förklara det här med cirklarna och asymmetrin lite ytterligare tar jag ett exempel från sjukhuset. Vi var där för att ta blodprover åt Sofie en gång. När vi satt och väntade på vår tur hör jag ett gnällande ljud från Sofie, hon tittar upp i taket. Där är det en rund lampa(!), som dessutom hoppat ur sitt "hål" i taket som den sitter i. Över detta hade hon lite halvt ångest tills hon fick gå in och ta prover.

En förskönad och förkortad historia om hur jag och Sofie träffades.

När Sofie och jag blev ett par stod vi där, vi var båda vilsna. Jag kom ifrån ett förhållande som sänkte mig från en engagerad kille med stora framtidsplaner till en kille som satt och rökte vid fläkten, drack cola och spelade spel vid datorn varje dag. Jag mådde dåligt, jag gick på antidepressiva (i alla fall när jag kom ihåg att ta dom). Skolan ignorerade jag, jag trodde inte att jag skulle behöva den - jag intalade mig själv att jag redan kunde allt jag behövde kunna.

Sofie var också vilsen, hon kom ifrån ett destruktivt "förhållande" där killen hon var med låg med flertalet andra, utnyttjade henne, ljög och förstörde henne psykiskt. Han blev som ett beroende. Det finns mycket mer bakom historien än det där, men vi lämnar det där så länge. Kombinerar vi det där, tillsammans med psykisk ohälsa, ensamhet och avsaknad från äkta kärlek kan man säga att Sofie också var en vilsen själ.

Vi fann varandra på Internet. Efter bara ett par dagar av chattande bestämde vi oss för att träffas i Göteborg och fira en av Sofies vänner. Jag åkte tåg, Sofie åkte tåg och hennes vän åkte tåg. Alla ifrån tre olika städer.

Jag visste att de båda redan hade slutits samman i Göteborg, jag var sist på plats då jag bodde längst bort. Jag var brutalt nervös, vad tusan gjorde jag i Göteborg för att träffa en tjej jag bara pratat med i fyra dagar på Internet? Jag hade inget svar på min egen fråga - det enda jag visste var att på något sätt var det meningen att jag skulle vara där. Det skulle bli bra då, åtminstone ett tag.

Jag stressar upp mobilen ur fickan och hoppas på att de inte är för långt bort så jag slipper stå och vänta nervöst i en timma eller något sådant. Jag tar fram Sofies nummer och ringer henne. En ton går fram, jag kollar mig om och där ser jag henne - stående mot mig. Samtidigt som jag möter hennes ögon märker jag hur både mitt och hennes leende smyger sig uppåt. Jag går framåt och Sofie skuttar fram för att kramas.

Om vi snabbspolar framåt ett par timmar efter lite mat, förvirring och skratt så stiger kvällen fram framför oss. Vi går alla ut på en krog för att festa. Trots att Sofie inte brukar dricka alkohol går hon med på att testa min favoritshot. Hon hatade den. Jag fick stå ut med hårdrocken som spelades, det blir alltid roligt ändå trots den kassa musiken. För att runda av lite och självcensurera lite snuskiga detaljer slutar kvällen med att vi hamnar i samma säng där jag tillslut somnar skedandes mot Sofie.

Under tågresan hem bestämde jag mig för att jag ville vara med Sofie. Det gjorde hon också. Lite halvt arrangerat bestämde vi oss på kvällen/natten för att vi skulle bli ett par. Jag är glad att Internet och SMS finns, annars hade jag aldrig vågat ta steget, feg som jag är. Thank you - technology!

Jag är så tacksam för att Sofie kom in i mitt liv. Idag finns hon där för mig, och jag för henne. Jag röker inte längre. Sofie får hjälpen hon borde fått för länge sedan. Jag går inte längre till psykolog och jag har lyckats få ett bra jobb. Saker löser sig.

Sofie och jag har ett ganska vanligt förhållande trots omständigheterna. Vi har våra interna skämt (jag ska nog inte ens försöka förklara vad floden är för någonting...). Vi är så där jobbigt inne i varandra att vi ofta pratar och säger saker i munnen på varandra. Även när vi inte pratar om någonting relaterat till det vi tänkt säga från första början.

Kärlek är fint. Det är de små detaljerna i förhållandet som får en att inse det. Det är de små gesterna ens flickvän gör som får en att stanna, att älska att fortsätta leva. Jag kommer aldrig glömma dagen då jag mådde riktigt dåligt. Jag hade ångest och egna problem att tampas med. Trots alla Sofies problem fokuserade hon då på mig. Hon ville få mig att må bra.

Hon bad mig gå ut och köpa godis. När jag kom tillbaka var det halvsläckt i lägenheten och en mysklädd flickvän stod och tog emot mig en bit ifrån dörröppningen. Efter att hon fattat tag om min hand och gick in med mig i vardagsrummet möttes jag av en doft. De två doftljusen vi köpte på ÖB var tända bredvid TVn. Resten av kvällen spenderade vi framför TVn där vi tittade på serier, åt godis och mös i varandras famnar.

Det är otroligt hur hon kan vända mitt humör bara hon vill. Det visar att hon älskar mig. Och det gör mig glad, för allt detta behöver jag ibland. Allt jag behöver för att klara av dagarna som går finns precis framför ögonen på mig - varje dag. Och det är det som får mig att kämpa för att hon ska få känna detsamma. Vi är båda värda det.

Vi bråkade. Hon skrek, och jag hade inte tillräckligt med ork för att vara perfekt längre. Jag släppte alla mina hämningar och gav tillbaka - jag släppte ut allt jag hade inom mig. Alla mina tankar som flugit fram under tiden vi bråkat, hur sur jag var och att jag inte var okej med hennes beteende den kvällen.

I efterhand ångrar jag att jag gjorde så. Om jag bara hade kunnat hålla kontrollen lite bättre. Om jag bara hade kunnat behärska mig och släppa ut min ilska någon annanstans. Då hade det inte hänt. Hon hade inte fått en blackout - hon hade mått bättre.

Ett bråk är ett bråk i förhållanden, ett bråk behövs en gång i bland för att visa att man fortfarande har passionen kvar. Att man bryr  sig. Försoningen efteråt känns bra, man får saker sagda och man går vidare efteråt. Starkare än innan.

I Sofies och mitt förhållande ser det lite annorlunda ut. Vi bråkar - men jag håller tillbaka. Skulle jag ta i med full kraft och bråka tillbaka så är risken överhängande att Sofie råkar ut för en blackout. När detta inträffar försvinner den riktiga Sofie och hon övergår oftast till en apatisk individ som varken pratar, kommunicerar eller visar känslor.

Det finns två varianter av Sofie som framträder under en blackout.

Den kalla
Den kalla Sofie är en Sofie som inte går att få kontakt med. Hon sitter eller ligger helt still, hon gråter inte, hon säger inget och hon reagerar inte på vad man säger. I alla fall inte så man märker det. Istället ligger hon där med ögonen öppna tills hennes riktiga jag vaknar till liv igen. Ofta har hon då glömt vad som triggade igång hennes blackout från första början. Ofta vill hon inte ens minnas varför.

Den nedstämda men aktiva
Den aktiva och nedstämda Sofie är en litet mer aktiv tjej, man kan prata med henne och hon tar beslut som precis innan. Hon är lite mer tillbakadragen - vilket man lätt misstar för att vara efterskalven från ett vanligt bråk. Helt plötsligt vaknar hon upp som vanligt igen och har ingen aning om att hon ens haft en blackout - förrän hålen i minnet uppdagas lite senare på dagen eller kvällen.

Efter ett tag lär man sig att undvika bråk under vissa situationer, ibland får man hålla med henne och gå på hennes linje även om man inte håller med. Ibland får man ge varandra en kram och gå vidare. Oftast så löser sig allting utan att det ska behöva gå så långt som till en blackout. Men ibland så händer det, ibland får hon en blackout - och att stå, sitta eller ligga där bredvid när det händer är plågsamt och man önskar att man kunde byta plats med henne. Man hatar sig själv för att ha gjort så här mot henne, man minns tillbaka och funderar på vad man kunde gjort annorlunda. Man svär för sig själv och önskar att man vore perfekt.

Perfekt hela tiden. Varje dag. Vid varje bråk. Vid alla tillfällen. Vilket önsketänkande.

Närhet med Sofie är ett komplicerat ämne. Jag vill gosa och pussas men möts genast av två armar och två ord som skär in i öronen på mig.

"FÖR NÄRA!"

Skulle man påstå att man kan pussa sönder Sofie är man en lögnare. Man skulle inte ens få chansen till det. Detta är min och Sofies vardag. Detta gäller inte bara pussar - jag möts ofta (de flesta nätter) med orden "Armlängds avstånd" när jag försöker gosa upp mot hennes rygg för att mysa lite med henne innan vi somnar in för kvällen.

Sofie och jag ser oss som lite udda ibland. Vi brukar skratta och säga att vi är helt jävla dumma i huvudet. men vad är det för konstigt med det? Vi är jävligt udda också. Vi lever däremot i vår egna värld, och i vår värld är det vi som är normala. I vår värld möts man ibland av motstånd när man vill krama sin flickvän eller stryka sin hand över hennes lena armar.

I vår värld är det även värt väntan på mys - för här borta hoppar hjärtat till varje gång man får ett leende tillbaka. I vår värld är allt detta aktiv kärlek.

Jag är Henrik, en kille på 21 år, jag är ihop med min flickvän Sofie - 22 år. I den här bloggen hade jag tänkt blogga öppet om vår vardag och vårt förhållande. Det kommer att bli mycket skratt, ångest, problem och funderingar - allt detta på grund av naturen i vårt förhållande.

Sofie har högst troligen aspergers syndrom - vilket vi inte ens kunde föreställa oss kunde ligga bakom all psykisk ohälsa som hon lider av. Det är först vid de två första omtumlande mötena på psyk som öppnade våra ögon och släppte på en sten som legat i magen - äntligen börjar Sofie komma närmre ett svar.

Kombinerar vi Sofie med mig, som är en person som väldigt lätt fäster sig vid någon. När jag väl börjat gilla en person så ger jag inte upp i första taget. Det är därför jag står här än idag, sex månader senare - hand i hand med Sofie. Starkare tillsammans än vi känt oss på länge.

Jag heter Henrik - detta är en min syn på vardagen. Välkommen till mitt liv.