Kapitel tio: Long time no see
Det var länge sedan jag skrev nu. Av olika skäl. Jag ska inte skriva lika mycket längre. Inte varje dag som innan i alla fall. Kanske inte alls. Jag vet inte längre.
Vad har hänt sen sist? Sofie och jag har flyttat in i en trea. Det börjar bli mysigt nu, trots att vi inte har kunnat köpa alla möbler vi vill ha ännu. Men det är på väg. Sofie vet hur man inreder. Vårt vardagsrum blir bättre än jag kunde förvänta mig - det känns som hemma. En känsla varken jag, och speciellt inte Sofie har känt på hur länge som helst.
Vi har en ny säng. Nya madrasser, ny sängstomme. Vi har skaffat Sofie ett riktigt skrivbord, där hon kan sitta vid sin dator utan att känna att hon sitter på ett köksbord. Det är skönt, för både henne och mig. Nu sitter vi i samma rum, vårt kontor, när vi sitter vid datorn. Schysst som sören.
Till Sofie då - om det är någon som är med från den förra omgången inlägg så har precis ingenting hänt sen sist. Zipp. Nada. Åtminstone inte i utredningen kring om det är aspbergers eller inte hon har. Den smygstartade för ett tag sedan då hon fick scanna sin hjärna för att se om hennes blackouts kan vara associerade med en fysisk sjukdom eller inte.
Hennes blodprover var normala, och hjärn-scannen har vi inte fått resultatet på ännu.
Vi har det bra - det tycker jag åtminstone, det är sjukt mysigt här. Jag älskar henne. Hon älskar mig. Men ibland händer det saker som inte borde hända. Igår kväll var en sådan. Hon väckte mig när jag låg och sov, mer minns jag inte fram tills händelsen jag minns. Hon sa att hon hittat en lägenhet. Och att hon vill flytta här ifrån.
Jag fick ångest. Jag ville dö. Jag ville försvinna. Men jag var för trött för att ge henne en riktig reaktion. Jag tror att det slutade med att vi kom överrens om att diskutera det idag, innan jag somnade. Vi har inte diskuterat det.
Jag är uppgiven. Ledsen. Jag känner mitt JÄVLA röksug. Jag vill räcka till. Jag vill vara den pojkvän Sofie förtjänar. Jag vill vara den pojkvän som får henne till att aldrig tvivla. Att aldrig vilja lämna mig. Att valet alltid ska vara självklart. Jag vill inte att hon stannar av medlidande till mig. Jag tror att hon gör det. Åtminstone ibland. Jag är osäker. Fan.
Vad har hänt sen sist? Sofie och jag har flyttat in i en trea. Det börjar bli mysigt nu, trots att vi inte har kunnat köpa alla möbler vi vill ha ännu. Men det är på väg. Sofie vet hur man inreder. Vårt vardagsrum blir bättre än jag kunde förvänta mig - det känns som hemma. En känsla varken jag, och speciellt inte Sofie har känt på hur länge som helst.
Vi har en ny säng. Nya madrasser, ny sängstomme. Vi har skaffat Sofie ett riktigt skrivbord, där hon kan sitta vid sin dator utan att känna att hon sitter på ett köksbord. Det är skönt, för både henne och mig. Nu sitter vi i samma rum, vårt kontor, när vi sitter vid datorn. Schysst som sören.
Till Sofie då - om det är någon som är med från den förra omgången inlägg så har precis ingenting hänt sen sist. Zipp. Nada. Åtminstone inte i utredningen kring om det är aspbergers eller inte hon har. Den smygstartade för ett tag sedan då hon fick scanna sin hjärna för att se om hennes blackouts kan vara associerade med en fysisk sjukdom eller inte.
Hennes blodprover var normala, och hjärn-scannen har vi inte fått resultatet på ännu.
Vi har det bra - det tycker jag åtminstone, det är sjukt mysigt här. Jag älskar henne. Hon älskar mig. Men ibland händer det saker som inte borde hända. Igår kväll var en sådan. Hon väckte mig när jag låg och sov, mer minns jag inte fram tills händelsen jag minns. Hon sa att hon hittat en lägenhet. Och att hon vill flytta här ifrån.
Jag fick ångest. Jag ville dö. Jag ville försvinna. Men jag var för trött för att ge henne en riktig reaktion. Jag tror att det slutade med att vi kom överrens om att diskutera det idag, innan jag somnade. Vi har inte diskuterat det.
Jag är uppgiven. Ledsen. Jag känner mitt JÄVLA röksug. Jag vill räcka till. Jag vill vara den pojkvän Sofie förtjänar. Jag vill vara den pojkvän som får henne till att aldrig tvivla. Att aldrig vilja lämna mig. Att valet alltid ska vara självklart. Jag vill inte att hon stannar av medlidande till mig. Jag tror att hon gör det. Åtminstone ibland. Jag är osäker. Fan.
Kapitel nio: Bosa mig bahbi?
Ibland är det svårt att visa hur mycket man älskar någon. Hur kär man är i någon. Jag har skitsvårt att visa sådant för folk i verkligheten ibland.Jag har tendenser till att bli kall då och då, och det enda som hjälper är en kalldusch som får en att vakna upp ett tag till. Jag vet inte varför det är så - om det beror på någonting speciellt eller om det bara blir så.
Oavsett så sitter det alltid där inne. Kärleken. Det bultande hjärtat som slår för henne. Det är där bakom det tjocka skalet. Tyvärr är det inte världens lättaste för Sofie att se. Ett steg i rätt riktning var att skapa denna blogg. Här får hon och alla andra läsa mina tankar och funderingar. Så. Här är lite av mina funderingar och innersta tankar jag inte kan säga rakt ut ibland.
Jag älskar dig Sofie. Jag vill mysa med dig, jag vill krama dig, jag vill pussa dig och jag vill ha med dig överallt där jag är. När jag är på jobbet saknar jag dig något så kopiöst, jag kommer på mig själv med att titta på mobilen mest hela tiden för att se om jag fått ett SMS av dig. Vissa dagar då jag tänkt jobba över får jag en sådan längtan efter dig när jag ser att alla andra går hem, att jag struntar i min flextid och bara går hem istället. Det är lätt värt det.
Jag vill inget annat än att få dig att må bra. Och bosa lite.
Förlåt att jag är en idiot.
Oavsett så sitter det alltid där inne. Kärleken. Det bultande hjärtat som slår för henne. Det är där bakom det tjocka skalet. Tyvärr är det inte världens lättaste för Sofie att se. Ett steg i rätt riktning var att skapa denna blogg. Här får hon och alla andra läsa mina tankar och funderingar. Så. Här är lite av mina funderingar och innersta tankar jag inte kan säga rakt ut ibland.
Jag älskar dig Sofie. Jag vill mysa med dig, jag vill krama dig, jag vill pussa dig och jag vill ha med dig överallt där jag är. När jag är på jobbet saknar jag dig något så kopiöst, jag kommer på mig själv med att titta på mobilen mest hela tiden för att se om jag fått ett SMS av dig. Vissa dagar då jag tänkt jobba över får jag en sådan längtan efter dig när jag ser att alla andra går hem, att jag struntar i min flextid och bara går hem istället. Det är lätt värt det.
Jag vill inget annat än att få dig att må bra. Och bosa lite.
Förlåt att jag är en idiot.
Kapitel åtta: Lägenheternas Mecka
Oj, vilken helg. Och vilken dag. I helgen åkte vi till min gamla lägenhet och flyttstädade, packade och gjorde allt sådant. Min mamma och plastfarsa kom även dit på söndagskvällen och hjälpte till med att flytta det sista och flyttstäda lite åt Sofie och mig.
Min morsa är en speciell individ, hon är ganska undergiven - så säger jag till henne på skarpen säger hon "okej" med en osäker röst. Däremot - är det någonting hon verkligen inte gillar så vänder hon på steken i sista sekunden och får du min plastfarsa med sig. Att säga nej då blir i princip omöjligt - om man inte vill ha ett stort bråk. Och bråk mot plastfarsan är att undvika ska jag säga. Ett krig man undviker så gott som möjligt.
Hur som helst, vi bestämde oss för att inte stressa denna gång vi flyttar, som vi gjorde när Sofie skulle flytta till mig. Jag berättade för morsan att vi borde flytta ut kartongerna denna helg och sedan flyttstäda helgen efter denna. Men det ändrade dom sig över i sista sekund efter att ha hållt med mig - och då skulle allt ut, flyttstädas och bli klart på ett par timmar.
Sofie, fick såklart ångest - men vet ni vad? Hon lyckades hålla sig! Hon lyckades ta det lugnt, konversera, undvika blackouts och allt sådant. På det, har hon även ringt på flertalet blocketannonser när jag inte kunnat - och lyckats skaffa oss sängen och bokhyllan vi ville ha!
Man kan ju inte säga annat än att hon är grym, hon gör framsteg och tyckte att det var roligt och bra att vara ute i helgen. Hon är den finaste. Nu ligger hon i sängen och väntar på mig igen, ska mysa sönder henne lite tror jag.
